Schizofreni

Schizofreni är en psykossjukdom vilket innebär att personens verklighetsuppfattning är förändrad och människor runt om den sjuke uppfattar ofta att denne är förändrad i sin karaktär.

Diagnostisering

Det finns i dagsläget två etablerade klassificationssystem för psykiska störningar ICD-10 och DSM-IV. Diagnostiken av schizofreni baseras på personens beteende och klassificationssystemen beskriver ett antal olika kriterier som måste uppfyllas för att man ska få diagnosen. Nedan följer en kort sammanfattning av kriterierna:

Symptom

Minst två av följande symptom måste förekomma, en stor del av individens tid, under en period av minst en månad.

Vanföreställningar

Personen tror sig vara förföljd, tror att tv:n sänder ut särskilda meddelanden till personeneller får för sig att andra människor kan läsa dennes tankar.

Hallucinationer

Man hör, ser eller känner saker som inte finns. Det förekommer även smak och lukt hallucinationer men allra vanligast är hörselhallucinationer där personen exempelvis hör röster som kommenterar dennes handlande.

Desorganiserat tal

Personens bristfälliga tankeverksamhet kan leda till minskad talförmåga men det kan också vara svårt att följa med i konversationen eftersom logiska samband och associationer saknas.

Desorganiserat beteende

Det kan handla om minskad rörlighet, enformiga rörelser eller konstigt gestikulerande men det kan också förekomma rastlöshet och överaktivitet.

Negativa symptom

Struktur och sammanhang vid tankeverksamhet är ofta bristfällig, känslolivet kan avtrubbas och personens humör hänger inte alltid ihop med agerandet.

Förändringar i socialt beteende

Minst ett viktigt område i tillvaron ska fungera sämre jämfört med tiden innan sjukdomen bröt ut. Det kan handla om arbetslivet, mellan mänskliga relationer eller personlig omvårdnad.

Varaktighet

Symptomen måste kunna iakttas kontinuerligt under minst 6 månader. Symptomen får inte heller vara orsakade av en medicinsk komplikation eller det direkta användandet av en kemisk substans.

Vem drabbas av schizofreni?

Risken för att drabbas av schizofreni är ca 1% vilket innebär att ungefär 1000 personer i Sverige drabbas varje år. Bara 20 % av de drabbade tillfrisknar helt och eftersom sjukdomen ofta bryter ut vid 20-30 års åldern blir ofta de som tillfrisknar hemsökta av allvarliga konsekvenser i sin utveckling.

Schizofreni är ärftligt men man kan inte säga att det finns en speciell schizofrenigen. Sjukdomen beror istället på en hel rad olika gener som blivit förändrade. De gener som är drabbade kodar för hjärnans utveckling, nervcellernas mognad, placering och signalöverföring. Ärftlighet har i tvillingstudier visat sig vara den viktigaste riskfaktorn för insjuknandet i schizofreni men forskare tror också att det finns genetiska anlag som kan skydda människor från ett insjuknande vilket är av intresse för eventuella framtida behandlingar.

Det finns också miljöfaktorer som ökar risken för ett insjuknande. Några sådana exempel är: komplikationer i samband med förlossning, användande av cannabis, social utsatthet, virusinfektioner eller svält under graviditeten. Man vet ännu inte exakt hur riskfaktorerna, både biologiska och miljömässiga, samverkar vid utvecklingen av schizofreni. En modell som ofta används för att ändå ge någon form av förklaring är stress-sårbarhetsmodellen. Där utgår man ifrån att individens sårbarhet är en konsekvens av genetiskt arv, socialt stöd och omgivningsfaktorer. Vid hög sårbarhet krävs mindre stress för att utlösa sjukdomen.

Behandling

Stödjande psykoterapi

Terapins utgångspunkt är samtal som fokuserar på vardagssituationen. Man tittar på vilka olika problem som finns och vilka resurser den sjuke har att tillgå. Terapeutens ska tillsammans med den sjuke identifiera problem, hitta möjliga förklaringar och sätta upp mål för terapin. Terapeutens uppgift är också att ge råd, förstärka beteenden och ibland hjälpa till rent praktiskt. Syftet med terapin är att individen ska få en bättre verklighetsförankring, minskad ångest och en bättre möjlighet att självständigt klara av sin vardag.

Beteende terapi

Fokus för beteende terapi ligger på att förändra destruktiva beteenden hos individen. Detta gör man genom att skapa nya erfarenheter som kan ligga till grund för en ny inlärning. Terapeuten måste först kartlägga individens beteende och svårigheter, sedan sätta upp behandlingsmål och ett personligt träningsprogram. Under behandlig kan terapeuten använda sig av modellering och rollspel för att visa att ingenting hemsk händer då man utför ett viss beteende. Vanligtvis används också exponering som metod. Individen utsätter sig då för situationer och beteenden som vanligtvis orsakar ångest. Allt sker i en säker miljö och svårigheten ökar succesivt. Syftet är att visa den sjuke att situationen är möjlig att klara av utan att få ångest. Beteenden som man tränar på kan exempelvis vara matlagning eller att gå och handla själv.

Kognitiv terapi

I den kognitiva terapin försöker terapeuten hjälpa individen att ändra sitt förhållningssätt till sina tankar, känslor och beteenden. Det kan exempelvis handla om att bemöta sina hallucinationer på ett mer konstruktivt sätt så att de verkar mindre skrämmande.

Ofta förekommer kognitiv terapi tillsammans med beteende terapi i vad vi kallar för KBT. I KBT ligger fokus på konkreta problematiska situationer i nuet. Behandlingen är målinriktad, strukturerad och innehåller ofta olika hemuppgifter om ska utföras. Uppgifterna kan handla om allt från städning till social aktivitet.

Medicinering

Schizofreni kan behandlas med hjälp av antipsykotiska läkemedel men individen kan också komma att behöva ångestdämpande läkemedel och/eller sömnmedel. De antipsykotiska läkemeden reducerar oftast hallucinationerna, oron och vanföreställningar. Alla ger godeffekt men de har olika biverkningar. Biverkningarna är ofta kopplade till mängden läkemedel och det är därför viktigt att rätt dos ges. Vanliga biverkningar är: trötthet, viktuppgång och dämpad sexuell lust.

Sociala stödinsatser

När man mår dåligt kan man förutom terapi och medicinering behöva sociala stödinsatser. Insatserna kan vara viktiga för att tillvara ta individens resurser men också för att motverka social isolering, samt för att ge dagarna ett meningsfullt innehåll och struktur. Vilka insatser som behövs varierar självklart men ofta handlar det om stöd i boendet, sysselsättning eller möjlighet att besöka en träfflokal.