Stress sårbarhetsmodellen

Alla människor har en viss grad av vad vi kallar för sårbarhet. Sårbarheten kan vi ha fått genom ett genetiskt arv men den kan också uppstå om vårt nervsystem utsätts för påverkan som hindrar det från att utvecklas på ett bra sätt. Det som avgör om vår sårbarhet uttrycks i form av ohälsa eller inte är om vi utsätts för en viss grad av påfrestningar. Alltså det som utlöser exempelvis en depression är en reaktion på en eller flera stressfulla händelser. Ju högre sårbarhet desto mindre stresspåslag krävs för att ohälsan ska uttryckas.

Stress sårbarhetsmodellen förklarar hur vår hälsa är beroende av vårt genetiska arv, miljön vi växer upp i samt våra sociala nätverk.

Det genetiska arvet

Allt beteende är någon form av rörelser och alla våra rörelser styrs av vårt nervsystem. Därför är nervsystemet av oerhörd vikt då vi tittar på mänskliga beteenden. Hur vår hjärna och vårt nervsystem utvecklas bestäms av våra gener, vilka vi ärver från våra föräldrar. En människa har uppskattningsvis 100 000 gener och 30 000 av dem tror vi påverkar vår hjärna och nervsystemet.

Fast det är inte så enkelt att vi får ett antal gener av våra föräldrar och sedan bestämmer de hur vi kommer att fungera i framtiden, vi är inte så förutbestämda. Miljön vi befinner oss i kan nämligen påverka våra gener. Miljön kan exempelvis avgöra om en viss egenskap ska uttryckas eller inte. Om vi tar krokodiler som ett exempel, alla krokodiler har gener som kodar för kvinnliga organ och gener som kodar för manliga organ men det är miljön i vilka äggen läggs som avgör om krokodilen blir en kille eller tjej. Låg temperatur betyder hane och hög temperatur betyder hona. På samma sätt kan vi se att en frånvarande mamma ökar risken för att gener som kodar för depression uttrycks hos oss människor.

Vad menar vi med stress?

Stress är något vi upplever då vi utsätts för krav som tar våra resurser i anspråk. När ett yttre krav upplevs som icke hanterbart i nuläget så skapas fysiska, psykiska och beteendemässiga reaktioner hos individen som förändrar förutsättningarna. Det är vad vi kallar för en stressreaktion. Stressreaktionen är kroppens sätt att göra sig redo att handskas med det som stressade oss.

Det som stressar oss kallar vi för stressorer och dessa kan vara av fysiska, sociala eller kognitiva. Alltså kan höga ljud, skolredovisningar och höga prestationskrav skapa samma typ av reaktion i kroppen. Stress måste inte heller vara av den negativa sorten för att vara skadlig det kan också handla om positiva händelser exempelvis då vi precis köpt ett nytt hus.

Personligheten och förhållningssättet påverkar reaktionen

Alla människor är unika och vi reagerar inte heller på stress exakt likadant. Det är exempelvis vår personlighet som avgör vad som är stressande för just oss. Hur vi tolkar och uppfattar olika stressorer är det som är avgörande för vår stressreaktion inte stressorn i sig. Några saker som är viktiga för att vi inte ska uppleva allt för stark stress är: att vi känner att vi själva kan kontrollera situationen, att vi upplever ett socialt stöd från andra och ett optimistiskt förhållningssätt. Men även sådant som vår problemlösningsstil och vår drivkraft till prestation spelar roll.

Socialt stöd är en mycket viktig och skyddande faktor eftersom våra sociala nätverk, nära vänner likväl som vårdanställda, ökar vår upplevelse av ordning, konsistens och struktur. De hjälper oss alltså att göra tillvaron mer begriplig. Det människor inte förstår stressar dem, att förstå sin omvärld är alltså stresslösande.

Stresskontroll och stresskänslighet ur biologisktperspektiv

I vår hjärna finns en struktur som vi kallar för hippocampus denna struktur är viktig för bl.a. inlärning men spelar också en roll i stresskontroll. När kroppen reagerar på stress så frilöser den en mängd olika stresshormon och vid långvarig stress frilöses hormonet kortisol. Hippocampus reagerar på kortisol och om det är för mycket av ämnet i kroppen så kan strukturen skicka en signal som gör att ämnet slutar produceras. På det sättet hålls våra stressreaktioner i schack.

Men människan är inte en perfekt organism och flera av våra organ är känsliga för yttre påverkan, hippocampus likaså. Om våra stresspåslag är allt för långvariga och starka så tar strukturen stryk och krymper. När hippocampus krymper så minskar också vår förmåga till stresskontroll och det hela skapar en ond cirkel där vi blir allt mer stresskänsliga. Vår sårbarhet ökar.