Hjärnans utveckling

Hjärnan tillväxer i en oerhörd hastighet och mellan den 10 och 20:e graviditetsveckan bildas ca 200 000 nya nervceller per minut. Från hjärnans hålrum dras trådar som fungerar som byggnadsställningar, längst med dessa vandrar sedan de nybildade nervcellerna och finner sin plats i organiseringen. Om migrationen störs av exempelvis droger eller virusinfektioner så kan nervcellerna hamna på fel plats och det kan i sin tur leda till olika typer av funktionsstörningar.

En individs hjärna utvecklas på liknande sätt som vår hjärna utvecklats under miljoner år genom evolutionen. Först utvecklas nämligen de basala delarna av hjärnan hjärnstammen som sköter hjärtrytm, andning och vakenhet, sedan kommer arbetsminne, språkförmåga, symboltänkande och till sist de högre funktionerna som framtidsplanering.

Kommunikation mellan celler

Nervceller har till uppgift att sköta kommunikationen i kroppen, att föra vidare signaler. Signalerna förs vidare i en nervcell via elektriska impulser men mellan nervcellerna sker kommunikationen via kemiska ämnen kallade signalsubstanser. Ämnena skickas från en nervcell till en annan via ett litet mellanrum som kallas för en synapsklyfta. Synapsernas utveckling är alltså viktig för att cellerna ska kunna kommunicera med varandra. I synapserna lagras också information. Våra minnen är exempelvis förändringar i synapsers strukturer. Synapsbildningen börjar ca 27 veckor efter befruktning och efter det bildas och återbildas synapser under hela våra liv. Utvecklingen går först långsamt, sedan går allt mycket fort och en ettåring kan bilda ca 1 miljon synapser i sekunden. Synapsbildningen är fortsatt snabb upp till puberteten men efter det så avtar processen men den slutar inte. Det här innebär att vi under barndomen är som alla mest formbara.

Miljön avgörande för utvecklingen

Hjärnan arbetar efter principen “use it or lose it” de nervceller som vi använder är de som utvecklas och tillväxer medan de som inte används tynar bort. Från början bildas ett överskott av nervceller och utvecklingen av olika funktioner har lika mycket att göra med nervcellsdöd som med nervcellsbildande. Beteende lärs in genom att felaktiga nervcellsbanor sorteras bort och nyttiga nervcellsbanor förstärks. Därför är det alltså viktigt att hjärnan erbjuds stimulans så att den kan utvecklas på ett bra sätt. För lite stimulans gör att viktiga celler sakta tynar bort. Men allt måste ske i en lagom dos, för mycket stimulans leder nämligen till stress hos individen och det minskar inlärningen.

Miljön är alltså viktig för hur vår hjärna utvecklas men miljön samarbetar alltid med arvet. När man talar om att stimulans är viktig för vår hjärnas utveckling bör man också nämna att det spelar roll när stimulansen tillgodogörs oss. För utvecklingen påverkas nämligen av något vi kallar för kritiska perioder. Det är så att vår hjärna är speciellt känslig för vissa typer av miljömässiga stimuli under vissa tidsmässiga perioder av vår utveckling. När den perioden har passerat påverkas inte längre hjärnan av stimulansen på samma sätt. Detta betyder att om individen inte får en miljömässig stimulans under den kritiska perioden kan beteendet utebli från utvecklingen och det är mycket svårt att kompensera för detta senare i livet.

Man menar exempelvis att den kritiska perioden för att utveckla de nätverk av nervceller som medverkar i våra sociala och känslomässiga relationer sträcker sig till våra första tre levnadsår. Depressioner och ångeststörningar blir därför vanliga hos barn som blivit utsatta för upprepade negativa erfarenheter under de första åren av sina liv. Att kompensera för de dåliga barndomsupplevelserna är mycket svårt eftersom hjärnan nu inte är lika mottaglig för stimulansen som erbjuds.