Bowlbys anknytningsteori

Barnets beteendesystem och anknytningssystem

Bowlby menade att alla barn redan från födseln har behov men att de inte själva kan tillgodose sig dessa utan behöver hjälp för att kunna överleva. Därför har alla barn genom evolutionen utrustats med medfödda beteendesystem som syftar till att ge dem den omvårdnad de behöver. Nyfödda barn kan exempelvis öka sina rörelser och skrika då de känner obehag. Äldre barn (ca 3 månader gamla) kan även använda sig av kroppsspråk och leenden för att hålla kvar vuxnas uppmärksamhet och uttrycka vad de gillar och inte gillar. Barn har också enligt Bowlby utrustats med en medfödd beredskap till att anpassa sig till olika typer av omhändertaganden eftersom att vi inte själva kan välja våra vårdnadshavare eller i vilken miljö vi växer upp. En sak som barnet gör tidigt i sitt liv för att säkra sin överlevnad är att knyta an till en eller flera personer i sin omgivning som mer eller mindre regelbundet tillgodoser barnets behov.

Vid 6-7 månaders ålder så har barnet mognat både kognitivt och känslomässigt. Nu kan barnet lagra sina erfarenheter av omvårdnad i minnet och det börjar organisera dessa minnen. Sättet som våra vårdnadshavare tar hand om oss då vi är små ger oss erfarenheter och alla våra tidiga upplevelser har en betydelse för hur vår hjärna utvecklas vilket gör vårdnadshavarens försök till att ta hand om barnet mycket viktiga. I barnets inre bildas nämligen mentala erfarenhetsbaserade modeller för hur det är att vara tillsammans med andra människor. Det bildas alltså små prototyper för hur sociala relationer är och fungerar i barnets huvud. Barnets beteenden och attityder gentemot omvärlden påverkas sedan av dessa första relationer i mycket hög grad.

Beteendesystem som barnet skapar är beteenden som syftar till att ge närhet och trygghet om hot förekommer. Anknytningssystem är istället en kognitiv organisering som barnet gör av en viss typ av relation/relationer. Den kognitiva organiseringen beror då på hur barnet blir omhändertaget under sina småbarnsår.

Barnets utforskandesystem

När ett barn är stressat eller oroligt så aktiverar det sitt anknytningssystem vilket tar barnet mot sin vårdnadshavare och tryggheten som denne erbjuder. Men när inga hot förekommer och anknytningssystemet inte är aktiverat så tar istället barnets utforskandesystem vid. När utforskandesystemet är igång så utför barnet beteenden som gynnar dess utveckling av egna färdigheter, kompetenser och jagkänsla. Barnet utforskar sin omvärld i en säker miljö och utvecklas som ett svar på detta. En bra balans mellan anknytnings och utforskandesystemet är viktigt för att ett barn skall utvecklas på ett bra och hälsosamt sätt.

Anknytningsmönster

Vid ungefärligt 1 års ålder så har ett barn lagrat sina anknytningserfarenheter i minnet och skapat inre omedvetna arbetsmodeller för hur relationer kan fungera. Dessa modeller återspeglas sedan i hur barnet beter sig mot sina anknytningspersoner i olika situationer. Barnet har skapat ett anknytningsmönster, en modell för hur det ska bete sig för att tillfredsställa sina anknytningsbehov. Mary Ainsworth gjorde tillsammans med sina kollegor en indelning av dessa beteenden i A, B och C-mönster. För att kunna göra indelningen så utsattes barnen för en främmande situation och sedan iakttog man deras beteenden. Man kallade detta för Strange Situation Procedur och denna metod är något vi använder oss av än idag för att undersöka barns anknytningsmönster.

Trygg eller otrygg anknytning

Anknytningsmönster B kallades för trygg anknytning. En trygganknytning definierades som ett tillstånd hos barnet där hon eller han känner sig säker på tillgången till en anknytningsperson vid fara eller hot om fara. Barn som tillhör den här gruppen (ca 60% av alla barn i västvärlden) har en god balans mellan sitt anknytnings- och utforskandesystem. Barnet söker sig till anknytningspersonen om det inte känner sig tryggt men utforskar och upptäcker världen då inga hot förekommer.

Anknytningsmönster A och C är istället något som vi kallar för otrygga anknytningar. Barn med dessa anknytningsmönster har istället en obalans mellan anknytnings- och utforskandesystemen. Anknytningsmönster A kallas för Otrygg undvikande anknytning och barn som tillhör denna grupp har erfarenheter av sin vårdnadshavare som någon som inte är riktigt redo eller villig att möta behoven av närhet som barnet har. Barnet trycker därför bort sina behov av närhet och visar dem inte utåt, istället flyttas fokus till utforskandesystemet. Dessa barn uppvisar alltså inte ett behov av trygghet och närhet utåt utan de framstår som mycket självständiga. Men om man tittar på bilder av vad som egentligen försiggår i dessa barns hjärnor så uppvisar de samma stressnivåer som andra barn vid hotsituationer, skillnaden blir bara att deras trygghetsbehov aldrig riktigt uppfylls.

Anknytningsmönster C kallas för otrygg motspänstig/ambivalent anknytning. Barn som tillhör den här gruppen har erfarenheter av sin vårdnadshavare som någon som finns där men är otillräcklig. Vårdnadshavaren kan ha haft ett oförutsägbart beteende och barnet vet därför inte hur denne kommer att reagera på de signaler som skickas ut. De här barnen har beteenden motsatta de som barn med A-mönster uppvisar, de blir klängiga och krävande. De här barnen får därför inte sina behov av utforskande uppfyllda eftersom att de ägnar så mycket energi och tid till att få sina trygghetsbehov uppmärksammade.

Desorganiserad anknytning

Genom att använda sig av Strange Situation Procedur så kan man kategorisera in de flesta barn i A, B eller C-mönster men inte alla. Några barn verkar nämligen inte ha sammanhållande strategier för att hantera sina behov av närhet. Då de utsätts för en främmandesituation blir deras beteenden motsägelsefulla, otydliga eller olika gång från gång. Istället för metodiska mönster ser man en förvirring och en oförmåga att organisera tidigare erfarenheter hos barnen, de är desorienterade. De här barnen kategoriseras nu under anknytningsmönster D, Otrygg desorganiserad anknytning. Men barnet betecknas inte bara som anknytningsmönster D utan man försöker även beskriva vilken typ av mönster som barnet verkar sträva efter att uppnå även om det inte helt lyckas. Så därför skriver man DA, DB eller DC-anknytning. Anknytningsmönster DB, skulle alltså kallas för Desorganiserad trygg anknytning vilket innebär att barnet har en desorganiserad anknytning men främst strävar efter beteenden som påvisar en trygg anknytning. Anknytningsmönster DA skulle istället stå för Desorganiserad undvikande anknytning där barnet främst uppvisar beteenden som tyder på en otrygg undvikande anknytning men inte riktigt når dit.

Anknytningsmönster D har visat sig vara den allvarligaste formen av otrygg anknytning då denna anknytningsform är tydligt kopplad till senare problem. Vanligt är att dessa barn vuxit upp i sociala- eller psykiskariskmiljöer exempelvis med föräldrar som lider av missbruk eller psykisk sjukdom. Men även anknytningspersoner som av olika orsaker uppvisar en rädsla eller en hjälplöshet inför föräldrarollen kan utlösa detta anknytningsbeteende. Forskare tror att den desorganiserade anknytningen uppstår eftersom att barnet skräms av anknytningspersonens beteenden och därför inte riktigt kan välja mellan ett närmande eller en undvikande reaktion.

Anknytningsmönster kortfattat

Anknytningens påverkan på individen

Att den tidiga anknytningen har en påverkan på våra liv håller de flesta forskare med om idag men att bevisa detta forskningsmässigt är svårt. Orsaken till detta är att människor genom sina liv upplever väldigt många miljöer och är med om många olika händelser. Det blir därför omöjligt att isolera anknytningsvariabeln ifrån allt annat och se hur just denna påverkar individens utveckling. Men flera studier har ändå gjort och de visar på liknande resultat.

I en studie utförd i Minnesota följde man 270 barn och familjer och efter 35 års tid konstaterade man att barn som haft ett tryggt anknytningsmönster under sin uppväxt senare hade lättare för att reglera sina känslor och hantera tillfälliga motgångar. Dessa barn hade också bättre kontakt med jämnåriga under skoltiden och lättare för att klara av att hantera och skapa djupa relationer till andra vuxna senare i livet.

Den forskning som är gjord tyder på att personer med A och C-anknytning (organiserade otrygga anknytningar) får flera känslomässiga problem i vuxen ålder och personer med D-anknytning (desorganiserad anknytning) har en ökad risk för att drabbas av psykisk sjukdom och psykosociala problem.

Den viktiga anknytningspersonen

Om ett barn ska överleva och utvecklas så räcker det inte med att barnet skriker det måste också finnas någon i dess närhet som kan reagera på skriket. Samma sak gäller ett barns utforskande av omvärlden, det kräver att personerna i omgivningen tillåter och hjälper barnet att utforska. Barnets anknytningssystem och utforskandesystem har därför en motsvarighet i vuxenvärlden, ett omvårdnadssystem. Den vuxne tar hand om och skyddar barnet men den tillåter och uppmuntrar även självständigt utforskande. Om vuxna inte hade detta i sig så skulle deras barn inte överleva och den mänskliga arten skulle långsamt dö ut.

Det goda föräldraskapet ställer alltså krav på föräldern, denne måste uppmärksamma barnets signaler, tolka dem utifrån situationen samt besvara dem på ett bra sätt. Vilket inte alltid är så enkelt som det låter. För att lyckas med detta måste man kunna sätta sig in i barnets behov och kunna reflektera över vad som gynnar barnet i just den här situationen.

Mary Ainsworth menade att en god förälder måste ha 4 viktiga omvårdnadskvaliteter

1. Lyhördhet
2. Tillåtelse
3. Samarbete
4. Psykologisk tillgänglighet

Dock är det viktigt att komma ihåg att inte bara barnet utvecklas av barn-vuxen samspel utan även de vuxna. För att den vuxne ska kunna åstadkomma en god föräldraidentitet är det också viktigt att denne blir belönad av barnet för sina ansträngningar. Att barnet ler och den vuxne kan se att det mår bra tack vare den omvårdnad det får. Utan detta gensvar blir det lätt att den vuxne känner sig hjälplös och ger upp sina försök till omvårdnad.