Den mest framträdande och kända personligheten i psykologins historia är Sigmund Freud. Freuds psykodynamiska teorier har inte varit mer betydelsefulla än andra forskares teorier för psykologin men de har fascinerat likväl författare som vanligt folk i en högre utsträckning. Redan på artonhundratalet chockade Freud sina medmänniskor med idéer om i grunden sexuella och egocentriska människor, människor som drivs av sina inre lustar och är omedvetna om sina egna begär och hur de tvingas att förtränga dem av samhället.

Det psykodynamiska perspektivet omfattar flera olika teorier som på många sätt skiljer sig ifrån varandra, men de har alla sina rötter i Freuds teori: Psykoanalysen. De psykodynamiska teorierna lägger stor vikt vid den omedvetna människan som styrs av motstridiga krafter i psyket. Redan tidigt i livet uppstår dessa konflikter där det lilla barnet vill uppfylla sina medfödda behov, ge sig hän åt sina drifter, medan det omgivande samhället ställer krav på henne att ställa dem åt sidan för gemenskapens bästa. Barndomen är det som formar människans personlighet och det som avgör hur hon senare kommer att agera i livet. Enligt Freud finns det alltid orsaker till människors beteenden men de är mycket sällan medvetna om dem, perspektivet undersöker därför människors omedvetna processer för att få dem att inse varför de agerar som de gör.

Dokumentär om Sigmund Freud (3 delar)

Fördelar med perspektivet

Det faktum att något är svårt att mäta eller svårt att förstå bör aldrig hindra oss ifrån att försöka. Människor är komplexa varelser och därför måste vi skapa komplexa teorier för att förklara dem.

När Freud skapade sina teorier så gick han in i djupet i olika människor istället för att bara skrapa på deras yta. Utifrån de enskilda fallen skapade han sedan något allmängiltigt. Varje enskilt fall var unikt men han fann ändå gemensamma nämnare.

Vi vill gärna tro att vi uppmärksammar allt i omvärlden men idag vet vi att fallet inte är sådan, vi är omedvetna om mycket som händer runt om oss. Så varför skulle vi inte vara omedvetna om det som sker inom oss. Att tro att vi vet om allt som påverkat och påverkar oss är att vara lite arrogant. Det är viktigt att inse hur lite man vet om man vill veta lite mera.

Att förneka barndomens betydelse för en människas utveckling vore dumdristigt. Eftersom att barndomen lägger grunden för våra personligheter så är det inte heller fel att leta där när vi söker efter svar på varför vi beter oss som vi gör.

Att bli mer medveten om sig själv, vem man är och varför man beter sig som man gör är något som många människor upplever som ovärderligt. Psykodynamiskt perspektiv vill just leda människor till insikt.

När man behandlar någon enligt detta perspektiv så vill man finna orsaken till problemet och visst är det väll bättre att behandla orsaken än att behandla problemet i sig. Om man förstår orsaken så kan man ta itu med den och då försvinner problemet för gott.

Nackdelar med perspektivet

Även om teorierna inom perspektivet är väl genomarbetade och komplexa så är de inte vetenskapliga. De går inte att motbevisa och konstruktionerna i dem är inte mätbara. Om ett beteende uppstår kan det bero på omedvetna drifter om det inte gör det så kan det bero på försvarsmekanismer. Om man minns en händelse kan det påvisa en tes men om man inte minns den så kan det bero på att minnet ligger i det omedvetna.

Det är inga svårigheter att påstå att alla dina nuvarande problem har uppstått på grund av något som skett i din barndom. Problemet är att ingen kan gå tillbaka i tiden och undersöka om det som hände faktiskt hade någon inverkan på dig. Är det inte då väldigt onödigt att skuldbelägga exempelvis dina föräldrar för något som kanske egentligen inte var deras fel? Och är det inte att ta bort individens egna ansvar att hela tiden skylla på en dålig barndom?

Den större delen av forskningen i detta perspektiv är gjord på människor med psykiska problem men ändå har man skapat teorier som man menar handlar om alla människor. Kan man verkligen göra en sådan generalisering?

I perspektivet fokuserar man på orsaken till problemet istället för på symptomen i sig vilket kan verka underligt för det är ju symptomen som ställer till det för individen. Om en person skär sig i fingret på ett papper så hjälper det inte att berätta för personen varför huden gick sönder utan det som hjälper är ett plåster.