Psykologins historia

Filosofiska tankar om psykologi

Psykologi har inte alltid vart ett eget ämne utan har tidigare vart en gren av filosofin. Den grekiska filosofen Sokrates (470-399 f.Kr.) diskuterade människorna, och deras frågor om liv, död, ont och gott. Han gjorde så att den enskilda människans existentiella problem blev ett ämne för filosofin. Sokrates påverkade bland annat filosofins kurs genom sina efterföljare: Platon och Aristoteles.

Platon (428-348 f.Kr.) anammade Sokrates tankar om själen som odödlig. Själen är något som har existerat innan den bands till den mänskliga kroppen och den kommer att fortsätta existera efter kroppens död. Vad som händer med själen efter döden är beroende av hur människan levt sitt liv. Kropp och själ sågs alltså som två skilda enheter.

Aristoteles (384-322 f.Kr.) menade att kroppen förhåller sig till själen så som formen förhåller sig till materia. Själen kan alltså inte skiljas från kroppen och inte heller existera utan kroppen. Enligt Aristoteles är alltså inte den individuella själen odödlig men han menade att en människas förnuftiga del på ett sätt kan bli odödlig. Ytterligare menade Aristoteles att människor inte är ensamma om att inneha en själ. Allt som lever har en själ, själen är kroppens ändamål och väsen samt det som ger upphov till rörelser/beteenden.

Platon och Aristoteles hade också olika idéer angående vad som är verkligt och hur vi borde undersöka våra teorier. Platon beskrev den materiella världen som en reflektion av den verkliga, fulländade, andliga världen. Han ansåg alltså att det finns en inre osynlig värld som är mer värdefull än den synliga yttre. Människans själ är hennes inre och sanna jag, det yttre är ett fysiskt skal som är mindre viktigt. Aristoteles menade istället att den yttre fysiska världen är den verkliga. Aristoteles fokuserade alltså på det konkreta objektet som vi kan uppfatta med våra sinnen (exempelvis en stol) medan Platon fokuserade på människans abstrakta ide om objektet (exempelvis idén om en stol). Följaktligen ansåg Aristoteles att det enda sättet att finna sanningen är att observera den yttre världen medan Platon ansåg att observationer av den ofullkomliga, konkreta världen bara skulle missleda oss från sanningen. Han ansåg istället att vi skulle blicka inåt och genom logisk analys finna sanningen.

Vetenskapliga studier av själen är det möjligt?

Immanuel Kant (1724-1804) menade att empirism och rationalism är två olika metoder som båda måste användas för att vi ska kunna närma oss sanningen.  Han väckte ändå på slutet av 1700-talet frågan om studier av människan verkligen kan omvandlas till studier som liknar fysikens. Kant själv menade nämligen att studier av själen inte kan ha en experimentell grund och bygga på statistik och siffror. Under 1800-talet delades psykologin in i två skilda utvecklingslinjer, en mer filosofisk och en mer fysiologisk. Två personer som representerade dessa två inriktningar var John B. Watson (1878-1958) och Sigmund Freud(1856-1939).

Watson var en av de som menade att psykologin borde bygga på forskning och experiment. Han representerar den behavioristiska inriktningen på psykologin. Istället för att fokusera på ogripbara teorier om medvetandet menade han att psykologin borde koncentrera sig på beteenden. Beteenden kan betraktas som responser på stimuli från omgivningen och är alltså inget arteget för människor. Watson inspirerades av evolutionsteorier och menade att alla mänskliga beteenden oavsett hur komplexa de verkade, i grunden bara är en utveckling av de första enkla responserna.

En man som valde att fokusera på det mänskliga medvetandet och inre drifter istället för på själva beteendet hos individer var Sigmund Freud (1856-1939). Få personer har haft lika stort inflytande över vår människosyn som Freud. Han utvecklade idéer om bl.a. människans undermedvetna och sexualdrift. I Freuds teorier som gemensamt kallas för psykoanalys ges barndomen en viktig plats och undermedvetna tankar/minnen är ofta orsaken till mänskliga psykiska problem.

Psykologi på existentiell grund

Under 1950-talet växte ytterligare en inriktning inom psykologin till sig. Den här inriktningen lyfte fram begrepp så som identitet, mening, kärlek, helhet och äkthet. Man menade att människan och hennes upplevelsevärld inte kan reduceras till att handla om enkla responser som kan studeras fysikaliskt. I den humanistiska psykologin expanderade man därför vetenskapen till att omfatta mer än det som vi kan uppfatta med våra sinnen. Man införde kvalitativ forskning som alltså i första hand inte söker statistiska och kvantifierbara resultat utan istället fokuserar på kvalitén på det som ska undersökas. Några teoretiker som representerar den humanistiska inriktningen är: Abraham Maslow (1908-1970)och Carl Rogers (1902-1987).

Människans hjärna en dator?

Att våra föreställningar inte bara är ett resultat av den yttre världen utan även av vårt psykes olika funktioner och processer var Immanuel Kant redan på 1700-talet övertygad om. Men att tala om inre mänskliga processer ansågs på den tiden mycket ovetenskapligt och hans idéer fick därför aldrig någon genomslagskraft. Först i mitten av 1900-talet utmanades behavioristernas syn på hjärnan som ett passivt organ som bara reagerar på stimuli från den yttre världen. Den kognitiva psykologin såg istället hjärnan som ett aktivt organ som organiserar och reagerar på sin omgivning på ett komplext sätt.

Man såg hur datorer processade information och man gjorde liknelser med den mänskliga hjärnans funktioner. Den mänskliga hjärnan sågs som ett informationshanterande system med en förmåga att utveckla strategier som hjälper individen att övervinna sina egna begränsningar.

När man tittar på hur psykologin idag är uppbyggd så bör man ha en förståelse för hur ämnets historia växt fram och vad de olika inriktningarna representerar för människosyn. Man bör också ha i åtanken att psykologisk forskning likt all annan forskning påverkas av samhällets värderingar, livssyner och forskningsanslag.